Tillbaka på psyk efter ett dygn hemma. Ett mysigt dygn som jag spenderade hemma hos exet. Tacos och filmmys. Jag hade lovat Barn2 att sova bredvid henne vilket gjorde Barn1 jätteledsen och besviken😞.

Jag går med en ständig klump i magen. Dåligt samvete. Och sorg. Det känns som att jag förstör barnens barndom. Nej det känns inte som att jag gör det utan jag vet om att jag gör det. Genom att jag inte är en närvarande mamma. Kanske de tror att jag lämnar dem för att jag inte älskar dem?

Om det ändå gick att på något vis förmedla exakt vad man känner. All den ovillkorliga kärlek jag känner för dem. Mina små smaragder.

Under detta dygn kom exet o jag överens om att barnen ska bo hos honom på heltid. Jag ska bara ha dem varannan helg. Det känns FÖR FUCKING JÄVLIGT!!!!! Men vad finns det för annat alternativ? De kan inte fortsätta få se mig sova dag o natt. Få höra varje dag att mamma är sjuk.

Det är ju som Barn1 säger: mamma du är jämt trött och sjuk. Kommer du aldrig bli frisk? Sylvassa rakblad skär igenom mitt mammahjärtat. Om jag ändå vore frisk. Om jag ändå vore normal. Om jag ändå vore en bra mamma.

Och DÄR kände Barn1 min sorg och Facetimade för att säga god natt. Min stora fina gullunge....